Som vanligt kom jag inte på nåt samtalsämne men frågade min kompis Simon om samtalsämne och han valde.. 

Barn och teknologi (barn som får mobiler, datorer osv...)

Jag tänker såhär.. varför ge en 4-5 åring en mobil?

nu för tiden kan 6åringar få IPHONE´s?? WTF säger jag bara.

Jag fick mobil i början av 6an tror jag det var? Då fick jag en gammal sony ericsson först, sen en nokia. 

i slutet av 6an fick jag sälja jultidningar och sälja tills jag kom upp till mobilen.

Men dom föräldrar som ger sina 6åringar Iphone´s, varför??

Dom måste få vara barn, vara ute och leka som vi fick lov att göra, jag var nästan sist av alla mina vänner på att få mobil.. 

min dator fick jag köpa själv med, mina tv apparater jag haft med.

min första dator fick jag köpa när jag var 10!!

Alla gick runt med sina mobiler.. 

jag går där ensam o bara känner mig mobbad, asså.. 

Jag fick leka ute och sådär med mina kompisar tills jag gick i 6an typ.. 

Dagens barn, dom sitte inne och spelar data spel, tv spel med sina kompisar.. Dom gör INGENTING annat. 

Vad är det som händer med mänskligheten egentligen??

De är synd, var barn tills åtminstonne 4an-5an. 

Gud, så tråkigt att se att inga barn är ute längre.. 

Om dom är ute så hänger dom på stan.. i alla fall dom som är 12+

Förstör inte era liv..

Det är så synd..

Vet dock inte vad jag mer ska säga, men ni förstår nog hur jag tänker i alla fall.

Jag tänker ge er som läser ett uppdrag,

Ni får komma på nästa samtalsämne åt mig, är det flera förslag så väljer jag det ena först och sen nästa gång det andra c:

Okei? c:

Blir jävligt besviken annars... Dx

eftersom ni ännuså läser, och ni vill att jag ska skriva om nåt intressant så passa på! 

Det har vart lite mycket den senaste tiden och så och har inte haft nåt att prata om..

Men nu är jag tillbaka ett tag!

Dagens samtalsämne.. kärlek, svek.

Jah, kärlek är underbart när det väl varar och allt är bra i förhållandet. 

Men det jag undrar är.. 

Varför gräver vi ner oss själva om det är dåligt i förhållandet eller om det tagit slut?

Visst, förstår om ens partner har gått bort eller nåt, är det ett förhållande som tagit slut gräver vi ner oss så djupt vi nästan bara kan, ligger inne och inte vill gå ut. Är ledsna och allt.. 

Även om man kanske bara haft ett kort förhållande och är så ung som jag är. 

Jag har själv gjort så, stängt in mig på mitt rum pga skit i förhållande eller om jag blivit dumpad/dumpat. 

Varför??

Det finns ALLTID nån där ute, den kommer komma till dig. 

Sluta leta och var desperat, 

du kommer ingen vart då, oftast inte ens äkta kärlek, utan bara att du är desperat efter kärlek. 

Varför försöker vi inte ut och se världen och dra på oss ett leende och umgås med vänner i stället för att bara ligga inne i sitt rum och deppa. 

Jag har gjort det för länge nu, nu är det slut på de. 

Ah visst, jag mår skit pga grejer jag inte tänker ta upp såhär.

Men jag försöker göra mitt bästa, jag försöker vara social, skratta, träffa vänner och bara ta det lugnt. 

Det var svårt att få ut mig, men bestämde mig för att ta mig ut ändå.

Visst, bröt ihop och drog undan.. Men det gick över. 

Man har alltid vänner runt en som finns där och stöttar en.

Ta vara på dom, det är inte hela världen om man förlorat sin pojk-flickvän. Det går över.. 

även om man inte tror de, visst det är okej att fortsätta ha känslor för den ett långt tag, men man måste ännuså försöka släppa taget om den och gå vidare. 

Jag har alltid haft svårt att se mig om, se mig ut i världen. 

Och se vad som verkligen finns där ute, det har jag fortfarande, men jag försöker.. och jag lyckas bättre nu.

Jag har varit deppig för lång tid nu, 

Jag känner mig som en annan person just nu, jag känner mig starkare på nåt sätt. 

Om ni blivit dumpade (ahahah råka skriva "rumpade" ........)

Men ah, om ni blivit dumpade eller bara blivit sårade av nån ni verkligen tycker om. 

Gräv inte ner dig själv, det finns fler där ute, som kanske kan ge dig den kärlek du behöver. 

Sök inte, var inte desperat, kärleken kommer och går.. 

Många av er är unga, 

vad förväntar ni er?

Att alla mellan 14-17 åringar hittar en som ni kommer leva med livet ut.. 

Jag tror inte på sånt om jag ska vara ärlig.. 

Om jag ska tro på sånt måste jag nog vara över 17.

Ni kanske tycker de är dumt att jag inte tror på sånt.. tyck de då, men det är så jag tycker och känner. 

Tappa inte bort er själva, och kom ihåg, det är mina tankar, mina råd. 

Jag skriver mina åsikter och allt, tycker ni inte om mig.. 

som jag alltid skriver, läs inte? 

om ni inte bryr er.. läs inte?

Okej? c:

Följ mitt råd, 

ut och roa er, ni är unga!

Har egentligen två ämnen att prata om idag, men tar det andra imorrn om jag känner fört.

Jo det här med utseende och beteende och populäritet.

Vi är så jävla utseende fixerade, det kan ni inte neka till, inte många av oss.

Om jag säger såhär, när jag gick på låg-i början av mellanstadiet så hade jag ofta killkläder eller kläder som jag fått ärva av kanske pappas jobbarkompisars döttrar.

Så hade sällan sprillans nya kläder.. det hände väll, men inte sådär super ofta.

Jag sminkade mig inte, det började jag inte med förs i 7an (typ) jätte smått i 6an.

Blev kallad ful och äcklig genom 6år-5an om  inte 6an också. 

Men jag sket i vad dom sa, blev mest bara ledsen för att jag aldrig fick uppmärksamheten av killarna som de "populära" tjejerna fick. 

Så var såklart väldigt avis.. 

Åren gick...

Det blev ju viktigare och viktigare med utseende, hade min stil, inget smink, inga märkvärdiga kläder. 

När man jämförde och såg hur alla andra tjejer på skolan såg ut, sminkade, tajta kläder osv.. 

Det var väll dom där "snygga" från skolan.. man kan ju inte neka att dom inte var snygga då, men ni kanske fattar?

Man fick bara blickar om man gick i lite större kläder och så, 

Vad fan spelade de för roll?

MENMEN.

Varför måste man vara snygg för att passa in i nåt gäng?

Eller klä upp sig och sminka sig massor för att få nån kille att gilla dig?

Varför? asså ni får >oftast< killar för utseendet då, dom tjejer som har rumpa, bröst, som är blonda, sönder sminkade. Det är ju dom som får uppmärksamheten för era bröst som sitter under hakan och rumpan som kommer fram för att ni har så tajta byxor så ni inte ens kan gå normalt x.x

Gaah stör mig. 

Jag har själv gjort mig extra fin ett par gånger för nån kille eller tjej, men även när jag har varit HELT ofixad, osminkad och jätte ofresh så har jag fått killar, har fått lättast killar då faktiskt. 

För att jag är bara lätt och prata med, öppen och skrattar mycket. 

Det är de som många killar fastnar för, hur dom är som personer. 

Finns ju tjejer som faller för "baddass killar" och dom här värstingarna, det är ju dom som är players för det mesta, herregud.. och så stöter ni bort den där killen som kan göra dig lyckligast i hela världen. 

det är oftast så, tönten är bättre än snyggingen/biffiga. 

don´t know why.. 

Men det är oftast så, 

Jag föll för linus för han var lätt och prata med, man kunde dela skratt med honom. 

Sket i vad alla sa om honom, han föll för mig med och ni skiter i alla andra som försöker förstöra.

Det är så det ska vara. 

Min åsikt, 

står för mina åsikter,

klagar ni för mina åsikter, ah gör det då, men jag bryr mig inte om jag får skit för de.

Berätta gärna eran historia/åsikt om ni vart med om detta/sätt nåt liknande. 

Min favo låt för tillfället.<3

Nej men ah, tänker nog prata mest om mobbning nu idag. 

                                                                                                                                                                                .                                                                                                                                                                               .                                                                                                                                                                               .

Mobbning, varför måste det finnas för? 

Alltid är det nåt som blir mobbad eller trakesserad i skolor och på nätet för det mesta. 

Varje dag, på varje skola, bakom skärmar och mobiler så finns det alltid nån som blir mobbad. 

Man hör ju på radion och på tv hur dom pratar om att stoppa mobbning? Samla pengar till de?

WTF?! säger jag bara.. 

Hur i helvete tänkte ni där?

Mobbning har ALLTID funnits, och kommer alltid att göra. 

Ända sen internet och mobiler kom så har det blivit värre + att i skolor nu för tiden är det inte lika strickt, vad det låter som. Den här diskussionen hade jag med pappa. 

Det är mycket lättare att mobba nu än vad det var då. Mer psykisk mobbning nu, då var det mest fysisk om jag fattat rätt. 

Man kan inte stoppa mobbningen så länge mobil och internet finns, för det är där allt förekommer, för det mesta. 

Jag har själv varit med om det där. 

Mest internet, lite fysisk. 

Jag fick mest bara ord, blickar, knuffar i korridorerna, utryst.. det var det värsta faktiskt, 

att känna att ingen ser en, ingen bryr sig, eller vågar visa att dom bryr sig.

Jag sket i alla, jag hade ingen längre, varför?

Varför just jag?

Är det för att jag är Bisexuell?

För att jag klär mig i svart och lyssnar på "arg" musik?

Eller bara för att jag är ful?

Så himla mycket frågor jag aldrig fått svar på. 

Men jag skulle gissa på min gläd och musik stil och för att jag vågar stå för vem jag är och för att jag vågar så för vad jag tycker och tänker. 

Det kändes ju inte värt att gå på skolavslutningen tänkte jag.. 

Men jag gick ändå, det var trots allt några jag ville säga hejdå till, kanske för sista gången. Vem vet?

Men jag tog mig igenom de, trots att det var jobbigt, 

Sure, jag fick gå IV, men det spelar ingen roll, för nu har jag sätt hur stark jag är. 

Och jag önskar bara att få hjälpa andra som är i den situationen, hjälpa dom att våga gå emot, gå emot smärtan och försöka tänka att, snart slipper du det där, håll ut och ge inte upp. 

ALDRIG. 

Blev lite segt med fortsättningen men här kommer den. 

Sommarlovet.. Hängde mycket i Västerås då, hittade ragg osv. 

Sviken gång på gång och allt, hittade nya vänner. 

Det var mycket som skrämde mig, det var mycket som hände, vet inte hur många som märkte hur hårt det tog på mig. 

Jag var rädd för att hänga på stan tillslut. 

Dom killar jag hade/var på G med osv. Jag var aldrig ens kär i dom, jag sökte bara närhet och var bara allmänt desperat. Nej jag var ingen slampa, ingen player, vet inte vad man kunde kalla mig. Men blev ju rädd för mig själv såklart. 

Mitt idiot till ex fick mig att börja småröka, IDIOT. Seriöst, avskyr dig, du är inget o lita på. 

Nämner inte namn, utan skriver bara sådär, mina närmsta får veta, dom flästa vet om de i alla fall. 

Jag har ju jätte fina vänner kvar, men inte många, men några. 

Sen 2-3 veckor innan sommarlovet slutade så träffade jag Linus. Han förändrade mitt liv, mitt beteende. 

Nej inte till ett dåligt sätt, jag blev starkare, vågade mer stå för vem jag är, vågade säga mer vad jag tyckte. 

Han gjorde mig så lycklig, blev kär i honom i första ögonkastet, älskade honom direkt. 

Det var underbart, jag var kär, på riktigt!!! 

Äntligen!! 

Följde med honom hem till sin mamma BARA för att jag inte ville vänta 2 veckor på att få träffa honom. 

Hela veckan med honom var underbart.

Dagen då han hade åkt hem från mig bestämde vi att vi var tillsammans. Den 20/8  

Paniken för skolan steg, ångesten steg. 

Fyfan, ville verkligen inte. 

Gå IV och hitta vänner där i mitt stadie, det är inte lätt. 

Har ingen, hade ingen. Jo nu, en tjej som är väldigt trevlig. 

Annars har jag ingen i klassen än idag, men har ju alltid nån att prata med i skolan, finns ju några stycken som är väldigt roliga och trevliga att umgås med. 

Ångesten för skolan kommer direkt kvällen innan, då är det ingen liten.. en stor ångest attack kommer då. 

Att den aldrig försvinner, det stör mig. 

När jag väl är i skolan känns det hyfsat bra sålänge jag har nån att skratta och prata lite med. 

Men så blev morfar skadad, föll med cykeln, slog i huvudet. 

Nu har han legat på akkademiska sjukhuset i uppsala i 1 månad om inte mer?

Låg nedsövd i 4 veckor typ, väckte honom ibland. 

Men nu kollar han sig omkring, reagerar och rör på armar och ben. 

Men vi vet inte hur talet är än, så jävla rädd att han inte ska minnas eller inte kunna prata.. 

det är min största oro just nu.. 

Men de var väll allt, som jag vill dela i alla fall. 

Blir som sagt att skriva tankar, funderingar och mina känslor och så här. C:

Hoppas på kommentarer och läsare.

Och tar upp det igen.. 

Ni som inte tycker om mig, eller snackar skit, eller bara inte bryr er.. 

LÄS INTE FÖRFAN. 

står inte ut med sånt. 

Jag är 16 år, går på Kungsängsgymnasiet i Sala.  

Har två bröder, en 19 och en 24, bor hos mina biologiska föräldrar ute på landet. 

Själv ser jag mig som en riktigt tråkig person ibland, osocial och tråkig.

Beror väll på om det hänt mycket saker under en viss tid, om jag är trött eller så. 

i 3 års tid är det nog snart, har knappt koll längre.. så har jag haft det väldigt jobbigt på olika sätt. 

Började väll med skolan, märkte hur svårare och svårare jag fick det där, mamma och pappa blev ju mer och mer på. 

Blev ju bara bråk och tjafs när jag kom hem från skolan (gick i skolan till 15.30 3-4 dagar i veckan) + att jag hade 3 mil från skolan och hem också.. Så skolan tog ju hårt på mig. 

Blev sviken och retad osv, killar drev med mig, tjejer frös ut mig, snackade skit om mig. 

Slutade ju med att min fd bästa vän startade allt på skolan, hon fick näst intill ALLA på skolan att gå emot mig. 

Vad fan hade jag gjort?

Dom knuffades, blickade, viskade hela tiden i korridorerna. 

Jag grät mycket, bröt ihop väldigt lätt, fick lov att gå till kurator flera gånger, pappa fick åka hela vägen till skolan för att hämta mig för jag mådde så dåligt. 

Det är inte så lätt att fly från problem, det där är mobbning. 

Jag var ett mobboffer. 

Var så förbannad och ledsen, visste  inte vad jag skulle göra. 

Jag ville och försökte ta självmord, men när jag väl försökte ta självmord kom min skyddsängel fram, hon drog bort mig, och sen försvann hon. 

Det var förs då jag såg vad jag höll på med. 

Jag blev tvungen att sluta rispa, och sluta tänka på självmord, jag är stark! tänkte jag bara. 

Det var en vän jag fick under 2010 som hjälpte mig så extremt, nu för tiden har vi nästan aldrig kontakt, vet inte ens om han läser det här. Men tack för att du alltid fanns där för mig. 

Men åren gick, hamnade efter i skolan mer och mer. 

Fick gå på en massa möten i skolan.. Bröt ihop på flera möten, dom sista månaderna var jag väldigt mycket hos våran skolsyster, och grät, många gånger var det inte ens nåt som hade hänt, utan jag bara grät, av sorg. 

Men vad var sorgen för nåt?

Vad sörger jag för?

Dom två sista månaderna innan sommarlovet gick jag inte till skolan alls, jag total vägrade.

Gick i alla fall på skolavslutningen, gråten i halsen hade jag. 

Länge tänkte jag, vad gör jag här?

Sket i att åka flaket, kramade några från klassen som faktiskt brydde sig och sa hejdå. 

Då höll tårarna på att komma, det var dom vännerna jag tror jag nästan aldrig kommer få se mer. 

Saknar er jätte mycket.. 

Känner att det blir långt inlägg.. så fortsätter nog sen..

Kommentera eller bara läs, om ni vill nåt illa, fuck off med er.

Min blogg, jag skriver mina känslor och sånt här, står för mina åsikter, så om ni inte gillar mig, läs inte då? c:

Här tänker jag mest bara dela med mig om tankar, funderingar, störda grejer och sånt grejs. 

Kan hända att jag skriver lite annat ibland med MEST utav de jag skrev ovan.