Nej men ah, tänker nog prata mest om mobbning nu idag. 

                                                                                                                                                                                .                                                                                                                                                                               .                                                                                                                                                                               .

Mobbning, varför måste det finnas för? 

Alltid är det nåt som blir mobbad eller trakesserad i skolor och på nätet för det mesta. 

Varje dag, på varje skola, bakom skärmar och mobiler så finns det alltid nån som blir mobbad. 

Man hör ju på radion och på tv hur dom pratar om att stoppa mobbning? Samla pengar till de?

WTF?! säger jag bara.. 

Hur i helvete tänkte ni där?

Mobbning har ALLTID funnits, och kommer alltid att göra. 

Ända sen internet och mobiler kom så har det blivit värre + att i skolor nu för tiden är det inte lika strickt, vad det låter som. Den här diskussionen hade jag med pappa. 

Det är mycket lättare att mobba nu än vad det var då. Mer psykisk mobbning nu, då var det mest fysisk om jag fattat rätt. 

Man kan inte stoppa mobbningen så länge mobil och internet finns, för det är där allt förekommer, för det mesta. 

Jag har själv varit med om det där. 

Mest internet, lite fysisk. 

Jag fick mest bara ord, blickar, knuffar i korridorerna, utryst.. det var det värsta faktiskt, 

att känna att ingen ser en, ingen bryr sig, eller vågar visa att dom bryr sig.

Jag sket i alla, jag hade ingen längre, varför?

Varför just jag?

Är det för att jag är Bisexuell?

För att jag klär mig i svart och lyssnar på "arg" musik?

Eller bara för att jag är ful?

Så himla mycket frågor jag aldrig fått svar på. 

Men jag skulle gissa på min gläd och musik stil och för att jag vågar stå för vem jag är och för att jag vågar så för vad jag tycker och tänker. 

Det kändes ju inte värt att gå på skolavslutningen tänkte jag.. 

Men jag gick ändå, det var trots allt några jag ville säga hejdå till, kanske för sista gången. Vem vet?

Men jag tog mig igenom de, trots att det var jobbigt, 

Sure, jag fick gå IV, men det spelar ingen roll, för nu har jag sätt hur stark jag är. 

Och jag önskar bara att få hjälpa andra som är i den situationen, hjälpa dom att våga gå emot, gå emot smärtan och försöka tänka att, snart slipper du det där, håll ut och ge inte upp. 

ALDRIG. 

Blev lite segt med fortsättningen men här kommer den. 

Sommarlovet.. Hängde mycket i Västerås då, hittade ragg osv. 

Sviken gång på gång och allt, hittade nya vänner. 

Det var mycket som skrämde mig, det var mycket som hände, vet inte hur många som märkte hur hårt det tog på mig. 

Jag var rädd för att hänga på stan tillslut. 

Dom killar jag hade/var på G med osv. Jag var aldrig ens kär i dom, jag sökte bara närhet och var bara allmänt desperat. Nej jag var ingen slampa, ingen player, vet inte vad man kunde kalla mig. Men blev ju rädd för mig själv såklart. 

Mitt idiot till ex fick mig att börja småröka, IDIOT. Seriöst, avskyr dig, du är inget o lita på. 

Nämner inte namn, utan skriver bara sådär, mina närmsta får veta, dom flästa vet om de i alla fall. 

Jag har ju jätte fina vänner kvar, men inte många, men några. 

Sen 2-3 veckor innan sommarlovet slutade så träffade jag Linus. Han förändrade mitt liv, mitt beteende. 

Nej inte till ett dåligt sätt, jag blev starkare, vågade mer stå för vem jag är, vågade säga mer vad jag tyckte. 

Han gjorde mig så lycklig, blev kär i honom i första ögonkastet, älskade honom direkt. 

Det var underbart, jag var kär, på riktigt!!! 

Äntligen!! 

Följde med honom hem till sin mamma BARA för att jag inte ville vänta 2 veckor på att få träffa honom. 

Hela veckan med honom var underbart.

Dagen då han hade åkt hem från mig bestämde vi att vi var tillsammans. Den 20/8  

Paniken för skolan steg, ångesten steg. 

Fyfan, ville verkligen inte. 

Gå IV och hitta vänner där i mitt stadie, det är inte lätt. 

Har ingen, hade ingen. Jo nu, en tjej som är väldigt trevlig. 

Annars har jag ingen i klassen än idag, men har ju alltid nån att prata med i skolan, finns ju några stycken som är väldigt roliga och trevliga att umgås med. 

Ångesten för skolan kommer direkt kvällen innan, då är det ingen liten.. en stor ångest attack kommer då. 

Att den aldrig försvinner, det stör mig. 

När jag väl är i skolan känns det hyfsat bra sålänge jag har nån att skratta och prata lite med. 

Men så blev morfar skadad, föll med cykeln, slog i huvudet. 

Nu har han legat på akkademiska sjukhuset i uppsala i 1 månad om inte mer?

Låg nedsövd i 4 veckor typ, väckte honom ibland. 

Men nu kollar han sig omkring, reagerar och rör på armar och ben. 

Men vi vet inte hur talet är än, så jävla rädd att han inte ska minnas eller inte kunna prata.. 

det är min största oro just nu.. 

Men de var väll allt, som jag vill dela i alla fall. 

Blir som sagt att skriva tankar, funderingar och mina känslor och så här. C:

Hoppas på kommentarer och läsare.

Och tar upp det igen.. 

Ni som inte tycker om mig, eller snackar skit, eller bara inte bryr er.. 

LÄS INTE FÖRFAN. 

står inte ut med sånt.