Jag är 16 år, går på Kungsängsgymnasiet i Sala.  

Har två bröder, en 19 och en 24, bor hos mina biologiska föräldrar ute på landet. 

Själv ser jag mig som en riktigt tråkig person ibland, osocial och tråkig.

Beror väll på om det hänt mycket saker under en viss tid, om jag är trött eller så. 

i 3 års tid är det nog snart, har knappt koll längre.. så har jag haft det väldigt jobbigt på olika sätt. 

Började väll med skolan, märkte hur svårare och svårare jag fick det där, mamma och pappa blev ju mer och mer på. 

Blev ju bara bråk och tjafs när jag kom hem från skolan (gick i skolan till 15.30 3-4 dagar i veckan) + att jag hade 3 mil från skolan och hem också.. Så skolan tog ju hårt på mig. 

Blev sviken och retad osv, killar drev med mig, tjejer frös ut mig, snackade skit om mig. 

Slutade ju med att min fd bästa vän startade allt på skolan, hon fick näst intill ALLA på skolan att gå emot mig. 

Vad fan hade jag gjort?

Dom knuffades, blickade, viskade hela tiden i korridorerna. 

Jag grät mycket, bröt ihop väldigt lätt, fick lov att gå till kurator flera gånger, pappa fick åka hela vägen till skolan för att hämta mig för jag mådde så dåligt. 

Det är inte så lätt att fly från problem, det där är mobbning. 

Jag var ett mobboffer. 

Var så förbannad och ledsen, visste  inte vad jag skulle göra. 

Jag ville och försökte ta självmord, men när jag väl försökte ta självmord kom min skyddsängel fram, hon drog bort mig, och sen försvann hon. 

Det var förs då jag såg vad jag höll på med. 

Jag blev tvungen att sluta rispa, och sluta tänka på självmord, jag är stark! tänkte jag bara. 

Det var en vän jag fick under 2010 som hjälpte mig så extremt, nu för tiden har vi nästan aldrig kontakt, vet inte ens om han läser det här. Men tack för att du alltid fanns där för mig. 

Men åren gick, hamnade efter i skolan mer och mer. 

Fick gå på en massa möten i skolan.. Bröt ihop på flera möten, dom sista månaderna var jag väldigt mycket hos våran skolsyster, och grät, många gånger var det inte ens nåt som hade hänt, utan jag bara grät, av sorg. 

Men vad var sorgen för nåt?

Vad sörger jag för?

Dom två sista månaderna innan sommarlovet gick jag inte till skolan alls, jag total vägrade.

Gick i alla fall på skolavslutningen, gråten i halsen hade jag. 

Länge tänkte jag, vad gör jag här?

Sket i att åka flaket, kramade några från klassen som faktiskt brydde sig och sa hejdå. 

Då höll tårarna på att komma, det var dom vännerna jag tror jag nästan aldrig kommer få se mer. 

Saknar er jätte mycket.. 

Känner att det blir långt inlägg.. så fortsätter nog sen..

Kommentera eller bara läs, om ni vill nåt illa, fuck off med er.

Min blogg, jag skriver mina känslor och sånt här, står för mina åsikter, så om ni inte gillar mig, läs inte då? c:

Här tänker jag mest bara dela med mig om tankar, funderingar, störda grejer och sånt grejs. 

Kan hända att jag skriver lite annat ibland med MEST utav de jag skrev ovan.